KX3 i SM0FOB/2 schacket i Sävast, Boden
I senaste numret av RSGB:s tidskrift RadCom avslutas en review av transceivern Elecraft KX3 med följande text:
The KX3 is indeed a remarkable radio. Ideally suited for those out and about and conducting SOTA mountain top operations, it boasts an impressive performance and is most effective in operation. Very rich in features that really are useful and well implemented, it has many similarities with its larger sibling, the K3. It will also perform well as a base station but for primary base use a larger dedicated radio may be more convenient and appropriate ...
En bedömning som inte skiljer sig ett smack från andra utvärderingar. Lockad av dessa överord inhandlade jag en KX3 för några månader sedan.
Om jag skulle våga mig på att göra en egen KX3-review? Min korta review blir i så fall som att svära i Elecraft-kyrkan bland de frälsta. En gång Volvo alltid Volvo ... tills döden inträffar. Det är något av en kult över det hela. Till exempel rapporteras det bland de Elecraft-frälsta vilket serienummer stationen har! I leveranspaketets påsar ligger små lappar med förnamnet på den som packat. Det ger ett trevligt och personligt intryck,men fan tro´t om det är sant.
Handhavandet av stationen skiljer sig markant från vanliga riggar. Ungefär som att gå från en PC till en MAC. Det gjorde jag för tre år sedan när jag inhandlade en 13" MAC. Vad kanske inte många tänker på är att innanmätet är detsamma som i en laptop PC. Trots det är priset hutlöst högre. Användargränssnittet är skitjobbigt och friheten i användandet är beskuren. Precis som med en laptop PC blev MAC:en allt SEGARE och SEGARE, trots inget antivirusprogram. Befrielsen från MAC-träsket kom nyligen i form av liten pekskärms-PC med Windows 8. Ett litet under av användarvänlighet och prestanda. Dess snabbhet i på- och avstängningslägena kom dock först när jag efter två timmars idogt arbete blev av med det förinstallerade "gratis" antivirusprogrammet. När det gäller skräck för datorvirus skiljer sig inte radioamatörer från Svensson, kanske bara lite mer hysteriskt. Jag är nog ett undantag när det antivirusprogram. Och inte minst att nämna är att pekskärms-PC:n funkar UFB tillsammans med KX3.
Min lilla review fokuserar mest på vad jag upplever som dåligt. Det är alltid enklare att risa än rosa.
Det mest positiva först: RadCom-reviewaren tyckte att den inte riktigt platsade som en stationär radio. Tvärtom tycker jag. Mest positivt är det lilla formatet. Den tar liten plats på skrivbordet!!!
Visst är det bra att den har goda radioprestanda. Det det lättaste att fokusera på för en revieware. Objektiva mätdata alltså och inte så mycket subjektivt tyckande. Det sistnämnda förvånansvärt och vanligtvis mest i positiva ordalag för riggar som reviewas. De flesta riggar idag har mycket bra prestanda. Lite dB:n hit och dit i jämförelser med andra riggar har mycket liten praktisk betydelse. Tidigare var det mest fokus på den obegripbara mätpunkten "Third Order Intercept Intermodulation". Numera är det fokus på "Dynamikområde". Och så det här med "roofing filter". En station som inte är utrustad med "roofing filter" verkar inte vara värd namnet. Naturligtvis måste därför också en KX3 ha ett "roofing filter" som en helt onödig, betydelselös och dyr option. Ibland har jag undrat över om inte mät-reviewar mest fyller en psykologisk funktion. Det vill säga att läsaren/köparen skall få uppleva att investeringen minsann är en mycket bra sådan och inget felköp!
Och så till de mer negativa aspekterna kring KX3:
1) KX3 marknadsförs som en station för portabel användning. Det stämmer inte. Det är totalfel på designen. Den är inte "rugged". Den måste hanteras med stor försiktighet när den ska ner i ryggsäcken. Lika försiktigt som om ett halvt dussin färska ägg, utan äggkartong, ska ner i säcken.
2) Det mekaniska utförandet är under all kritik. Består av veckad plåt. Det märks att radion är mekaniskt konstruerad av radioamatörer med fokus på behandling av radiosignaler. Det hade säkert varit billigare och bättre att t ex ha tagit fram ett gjutet chassi. Det hade inte blivit dyrare.
3) Skitväder klarar den inte. Fukt och annat tränger lätt in i plåtspringorna. Som portabelsstation duger den bäst att använda på ett takförsett picknickbord 15 meter från bilen :-)
4) Att öppna stationen, t ex i en snödriva i skogen, för att byta batterier är absolut inte tillrådligt. Designen med en intern supertunn flatkabel som går till frontpanelen är en totalknasig lösning. Något så enkelt som att plocka ur batterierna utan verktyg går bara inte!
5) Det kassa ljudet från högtalaren är ett typiskt exempel när radiokonstruktörerna inte har förstått slutproduktens betydelse, ljudet alltså. Det absolut viktigaste. Vem skulle idag vilja köpa en surfnalle (mångfalt mindre i storlek) eller en handjagare med det ljudet? Det kan inte vara något som helst problem med att fixa ett bra högtalarljud i den plåtlådan.
Apropå högtalare så kom jag plötsligt ihåg en händelse för många år sedan. Det var på ett ljudsymposium i Norge för radiofolk. Ett företag demonstrerade en stor studiohögtalare med fantastiska prestanda. Vid efterföljande frågestund fälldes den dräpande kommentaren: "Du har glömt något. Högtalaren saknar bärhandtag!" Också det ett typexempel på när den praktiska totaldesignen glöms bort.
6) ...
Och nu följer en liten portabel-review.
Dragpulka modell HPD
Under ett par års tid har jag suktat på att SMFF-köra från ett relativt närbeläget och svårtillgängligt (läses lika med långt gångavstånd) naturreservat i Bodentrakten. Det lilla reservatet heter Gjutberget, SMFF-2728. Under snöfri tid har det inte känts så attraktivt. Björntätt är det då. Snödjupet nu är dryga metern och bär inte vanliga motionsskidor. Lockad av YouTube videor inhandlade jag ett par snöskor. Det skulle jag inte ha gjort. De var nästan helt oanvändbara. Försökte skänka bort dem, men ingen var intresserad. Förbannar mig själv för att jag för sjuhundraelfte gången gick på det klassiska säljtricket i den stora sportbutiken i Boden. Säljaren nämnde att han själv använder likadana snöskor och med den förtroendeingivande slutklämmen "jag är också jägare". Fick tips från Richard, SM2TOS att skidor av typ härens Vita Blixten skulle funka bättre. Blocketsök gav att inga Vita Blixten fanns till salu i närheten, men i Älvsbyn fanns ett par begagnade jakt/turskidor till salu. Inhandlade dem samtidigt med inköp av större bindningar i Älsvbyns välsorterade järnaffär. Och så var det dags för en provåkning, min första på 30 år. Det blev en något vinglig övning i ett halt snöskoterspår. Efter ett tags kraftigt flåsande konstaterade jag att min sambo promenerade med samma fart som jag orkade prestera. Tanken på att använda skidorna tillsammans med en tung ryggsäck blev därmed snabbt förkastad.
Jag kunde fortfarande inte släppa planerna på naturreservatet. Kanske det skulle vara bättre med en dragpulka och hitta ett gångbart snöskoterspår och att en efterföljande kort promenad med snöskorna skulle funka bättre? Ett Blocketbesök visade att det inte fanns några dragpulkor till salu i närheten. Det annonserades bl a dragpulkor som var så gamla att de nog hade platsat på museumet i Jokkmokk. Det fanns nya för runt 7.000 kr. Så det fick bli en dragpulka modell HPD i stället. Med 20 mm VP-rör, 8 mm nylonrep , två karbinhakar och mycket tejp byggde jag snabbt ihop en 160 cm lång och stadig dragram, som jag knöt fast i en barnpulka. Karbinhakarna satt jag fast i öglor i ryggsäcken. I barnpulkan rymdes en stolryggsäck, antennmast, snöskorna m m. Detta funkade UFB! Det kändes knappt att jag hade en dragpulka efter mig när jag provgick. Vis av erfarenhet inhandlade jag ett par damasker för att slippa få in snö i kängorna.
Fäbodarna i Sävast
Den 25 mars blev det ett strålande KX3-väder rmed en dagstemperatur runt nollan. Efter 6 km bilkörning på en timmerväg kom jag fram till Sävasts fäbodar. Kom då på att jag hade glömt att notera Gjutbergets SMFF-nummer. Telenor-surfnallen indikerade tappat nätverk och noll staplar. Min surfbefriade Telia-nödnalle funkade dock och min brorsa Leif, SM7EQX letade fram numret åt mig. Härifrån hade jag räknat med att det skulle bli ca 4 km gångväg på snöskoterspår. Det visade sig dock, till min stora lättnad, att skogsbolaget hade plogat timmervägen som går strax bredvid reservatet. Hittade en liten P-ficka ca 500 m från närmsta reservatsingång. Det blev lite extra motion när jag vid framkomsten upptäckte att jag glömt ta med mig nödnallen. Tänk om jag hade ramlat omkull och brutit något ben vid pulsningen in mot reservatet. Jag är egentligen alldeles för gammal för att hålla på med sådana här övningar. Kopplade loss dragpulkan från ryggsäcken och drog den efter mig över vägens två meter höga snövall. Det såg nog ut som i en film om en färd mot Nordpolen! Konstaterade snabbt att det var alldeles för tät skog för att kunna använda snöskorna. Det blev till att pulsa tre djupa snökliv i taget för att kunna hämta andan. Efter ca 100 m var jag lika andfådd som när jag sprang 400 m som tonåring. Med iPad:ens GPS och Fugawi-appens terrängkarta (skala 1:50000) kunde jag konstatera att jag äntligen var inne i reservatet!
Trådantenn på metspö i naturreservatet Gjutberget, Boden
Antennen bestod av 9.5 m tråd (jag älskar enkla trådantenner) fastsatt med några buntband på ett 6 m teleskopfiskspö från Biltema (förvånansvärt kraftigt spö). Spöet i sin tur var instucket i två plaströr som ökade på masthöjden med ca 1.5 m. Som motvikt använde jag en lika lång tråd.
SM0FOB/2P schacket i naturreservatet Gjutberget, Boden
Fördelen med mycket snö är att det går lätt att tillverka en behaglig sittplats. Lite kallt om fötterna, baken och något stela fingar gick inte att undvika. Här mådde jag bra och intog först en lunch med fika. Jag fick lite Finska vinterkrigetvibbar över det hela
SM0FOB/2P op-läge i naturreservatet Gjutberget, Boden
Anslöt ett av två medhavda lätta och små batteripaket (8x1.2 V 2.7 Ah NiMH stavbatterier). Ställde in 3 W läget och den inbyggda ATU:n klickade snabbt till lägsta SWR. I hörlurarna (!) var det knäpptyst, lika tyst som i skogen och med Telenor-nätet. Hade det hänt något med radion? Nej, det var helt njutbart störningsfritt. En långtuggande tysk CW-station låg på SMFF-frekvensen 7.024 MHz. Mycket irriterande. Långtugg är inget för mig med min skraltiga telegrafi. SMFF-trafiken passar mig mycket bättre. Extra irriterande med långtuggande stationer är att när man tror att deras QSO är avslutat så inleds ofta en 5-10 minuter lång avskedsceremoni med ömsesidiga artighetsbetygelser. Precis som om de tar avsked för att aldrig mer höras igen trots sända CUL. Nåväl det funkade mycket bra. Sämre dock för dem som plågades med att försöka tyda mina 3 W signaler i sin radiostörda hemmiljö. Det blev 14 st CW-QSO: SM3, SM5, SM6, SM7, OH och DL.
Vad var bäst med KX3 på utflykten? Jo det var den inbyggda ATU:n och den påmonterade CW-paddeln.
Avslutningsvis. Visst är KX3 en fantastisk liten station, trots sina överlevnadsbara brister, fylld med diverse finesser som enkla filterinställningar, autospot CW, läsare/sändare för PSK-31, RTTY och CW, röst- och CW-minnen, SDR-mottagning, ATU osv osv.
Alla färgfoton är tagna med en iPhone 4S och kontrastförstärkta med iPhone-appen Simply HDR